En dag till.

Sanningen är ibland, och på vissa nivåer, ganska simpel. Vi alla har känslor, får känslor, känner känslor. Det är också sant att vi ibland inte agerar på våra känslor, men vi bär de med oss. Vi släpper ut de på ett eller annat sätt, för i slutändan är vi inte så annorlunda från resten av den fysiska världen. Om där finns en koncentration av energi någonstans i jämförelse med miljön den befinner sig i, så finns där en spontan process som alltid strävar efter att jämna ut den skillnaden. Jag tror alltså att våra känslor är och fungerar i generell bemärkelse som vilken annan fysisk process som helst. Ett varmt glas i ett kallt rum, över tid jämnar temperaturen ut sig. Ilska, som vi kan släppa ut destruktivt genom aggressivitet, i ett slag, i ett ord, eller många små. Naturligtvis har denna analog en gräns, men det är en början till att bygga en bro mellan det oerhört svårt tekniska Dynamisk System Teori/Komplex System Teori till alldagligt tal och alldagliga händelser.
 
Ett är säkert dock. Vi måste börja lyssna på varandra, förstå varandra, låta varandras känslor ta plats, men även föra dialog och komma till kompromisser -ibland hårda och ibland mjuka. Vi måste förstå att vi inte kan använda våra känslor som vapen, utan istället som verktyg, för att förstå oss själva lite bättre, för att kunna navigera världen lite bättre. Om du blev förnärmad eller kände dig kränkt, hur kan den känslan påverka vad och hur du kommunicerar det tillbaka? På ett konstruktivt sätt? Att göra det på ett destruktivt sätt kan ge dig en skön vendetta, men i slutändan brukar det bara leda till mer av det som du reagerade på från första början. Du kanske inte hör det, men nästa person gör.
 
Vi måste också börja förstå att världen omkring oss inte går att dela upp i två alltid. Vi har kompetens till så mycket mer än så, till bara en lite, lite mindre simpel världsbild. Kan vi det, så kan vi förändra måendet hos en stor mängd individer som just i denna stund övertygar sig själva att, till exempel, inte ta sitt liv. För att, för vissa, så omvandlas känslor automatiskt till en självreflektion. Du är dålig. Varför fortsätter du? Förstår du inte att det inte finns hopp för dig?
 
Just därför är det så otroligt viktigt att visa andra att det finns en plats för de också. Att de inte är utanför samhället, att de inte är så annorlunda ändå, att de inte behöver passa in i samhällsnormer för att känna acceptans från sin omvärld. Att känna tillhörighet, på sina egna villkor, är en stark förbindelse till omvärlden. Du kan ge det till någon. Kanske inte fullt ut. Men lite. Bara så lite som kanske just behövdes den dagen, för att få just det där lilla ljuset djupt inom sig att flämta till. En dag till. En dag i taget.

The ontological status of affordances…

…only exist when they are being actualised and/or are being realised. It is not that they do not exist when not, there always exists the information of -but until this information is picked up, they practically do not exist.

Information, independently exists. It exists for so long as there is a source to “illuminate” it: The sun shines, and other stars shine, and only if the source of photons cease to exist, shall the visual information that the visual systems of life forms do not have even the possibility of detecting it.

While information is not “what we see”, affordances are (often based on the middle-hand of medium-sized objects if our visual system is unaided). I guess you could say that objects are made up of information, but I’d be hard pressed to agree to this articulation in a strict scientific sense, it’ll do to make the point clear however. Affordances, being relationships between (for this example’s sake) properties and objects of the environment and the capabilities and effectivities of a human, seem to be able to not exist.

If we are in a room with chairs in it, and we leave the room, the chairs in the room still offer the affordance of sitting if we were to observe the room through a camera (the realisation part). If no life form is in the room to detect the information of said chairs affording sitting, then the affordance is what I’d like to call passive (or let’s say, doesn’t practically exist). It’s ontological status is pending a life form able to perceive the information of and act in accordance with, the affordance.

[Start Edit]Think of it as an establishment of any kind of relationship. Before one has been perceived/realised by anyone, there is a flux of information to be discovered and there is a non-relationship. Once discovered however, that relationship most probably cannot be undone. It reminds me of the very dramatic difference between not being able to not perceive the relationship when it has been established once, compared to when it is either just perceived or when we have yet to discover what type of relation we have/can have to it.

Is this problematic? I don’t think so. On the level of information, it must still exist. On the level of affordances however, it cannot. This is not problematic since nothing is going in and out of existence, but, the relationship between environment and actor necessarily incorporates both and is temporarily suspended -it is inactive, or passive. Innovation and creativity is sometimes defined as the discovery of new ways to relate to existent (or new) objects, properties, life forms, ourselves, etc…[End Edit]

Is this important? Perhaps not. However, ontology is important in a general sense. I think it necessitates at least a mention in a blog post, in a galaxy, far, far away.