Sanningen är ibland, och på vissa nivåer, ganska simpel. Vi alla har känslor, får känslor, känner känslor. Det är också sant att vi ibland inte agerar på våra känslor, men vi bär de med oss. Vi släpper ut de på ett eller annat sätt, för i slutändan är vi inte så annorlunda från resten av den fysiska världen. Om där finns en koncentration av energi någonstans i jämförelse med miljön den befinner sig i, så finns där en spontan process som alltid strävar efter att jämna ut den skillnaden. Jag tror alltså att våra känslor är och fungerar i generell bemärkelse som vilken annan fysisk process som helst. Ett varmt glas i ett kallt rum, över tid jämnar temperaturen ut sig. Ilska, som vi kan släppa ut destruktivt genom aggressivitet, i ett slag, i ett ord, eller många små. Naturligtvis har denna analog en gräns, men det är en början till att bygga en bro mellan det oerhört svårt tekniska Dynamisk System Teori/Komplex System Teori till alldagligt tal och alldagliga händelser.
Ett är säkert dock. Vi måste börja lyssna på varandra, förstå varandra, låta varandras känslor ta plats, men även föra dialog och komma till kompromisser -ibland hårda och ibland mjuka. Vi måste förstå att vi inte kan använda våra känslor som vapen, utan istället som verktyg, för att förstå oss själva lite bättre, för att kunna navigera världen lite bättre. Om du blev förnärmad eller kände dig kränkt, hur kan den känslan påverka vad och hur du kommunicerar det tillbaka? På ett konstruktivt sätt? Att göra det på ett destruktivt sätt kan ge dig en skön vendetta, men i slutändan brukar det bara leda till mer av det som du reagerade på från första början. Du kanske inte hör det, men nästa person gör.
Vi måste också börja förstå att världen omkring oss inte går att dela upp i två alltid. Vi har kompetens till så mycket mer än så, till bara en lite, lite mindre simpel världsbild. Kan vi det, så kan vi förändra måendet hos en stor mängd individer som just i denna stund övertygar sig själva att, till exempel, inte ta sitt liv. För att, för vissa, så omvandlas känslor automatiskt till en självreflektion. Du är dålig. Varför fortsätter du? Förstår du inte att det inte finns hopp för dig?
Just därför är det så otroligt viktigt att visa andra att det finns en plats för de också. Att de inte är utanför samhället, att de inte är så annorlunda ändå, att de inte behöver passa in i samhällsnormer för att känna acceptans från sin omvärld. Att känna tillhörighet, på sina egna villkor, är en stark förbindelse till omvärlden. Du kan ge det till någon. Kanske inte fullt ut. Men lite. Bara så lite som kanske just behövdes den dagen, för att få just det där lilla ljuset djupt inom sig att flämta till. En dag till. En dag i taget.